Om låt #14 på skivan ”Vid Grinden”
– en tolkning av Deep Purples ”The Gypsy”
Jag vet inte om någon upptäckt att det finns en Deep Purple-låt på ”Vid Grinden”...
Ni har kanske bättre saker för er än att fundera över sådant...
Men så är det.
Jag skrev för ett tag sedan en lång drapa om kyrkovalet i Sverige 2017, kom då bland annat in på hur jag och mina vänner en gång i tiden började spela musik genom kyrkans försorg.
Det här tar också sitt avstamp där.
Jag skrev då om det som så småningom, kanske cirka 1979, skulle bli Café Japan.
Nu befinner vi oss något eller några år tidigare, men fortfarande på (dåvarande) Svenska Kyrkans Matteusgården i Norrköping.
Någon, jag minns inte vem, sammanförde mig, som börjat spela gitarr, med Mikael Fredriksson som alla kallade Hozza.
Vi började lira som duo, Hozza på trummor och sång och jag på gitarr.
Vi gjorde en del gig på hans syrras raggarfester i Herstaberg. Vi körde allt från gamla 50-talslåter till Led Zeppelin och Ramones. Det var faktiskt Hozza, som senare skulle bli någon slags lokal metal-kung, som introducerade mig för Ramones. Vi spelade Blitzkrieg Bop, och kanske nån mer. Sättningen gjorde att man kunde lira väldigt fritt, det fanns ju ingen bas som man måste samköras med.
Nästa steg blev att Hozza en gång tog med sin polare Hans-Peter Nolér. Eller nåt Hans minns jag nog förresten inte från den tiden. Peter helt enkelt. Eller Peta. Man gör så i Norrköping, i alla fall på 70-talet. Hittade på smeknamn som slutar på ”a”.
Han var duktig på gitarr Peter, lite tekniskt mer driven än jag. Dom har ofta varit det, gitarristerna jag spelat med... Jag går mer på feeling och stundens ingivelse.
Mattuesgården, som sagt och en av låtarna jag minns att vi jammade på var ”The Gypsy” från ”Stormbringer”-plattan. Jag pratar nu alltså om mina stora hjältar från tidiga tonåren – Deep Purple.
Första skivan jag hade var ”Burn” – den håller än, inhandlad på gamla, ursprungliga Anderssons bokhandel på Drottninggatan i Norrköping. Sen köpte jag ”Machine Head”, på EPA. Där och då var dom plattorna helt magiska, jag hade aldrig upplevt musik på det här sättet – det liksom kändes i hela kroppen. Sen tyckte jag nog att det från och med Stormbringer, även om den fortfarande funkade hyfsat, inte var riktigt lika häftigt längre.
Men ”The Gypsy” var bra. Den hade så grymt riff. Jag hade nog yxat till det lite slarvigt som jag ofta gjorde på den här tiden, jag tror Peter hade en mer korrekt återgivning av det. Kanske att han till och med försökte sig på att lira stämman.
Jag lyssnade på The Gypsy för ett par år sedan för att se om den fortfarande höll.
Men nu kändes det lite tvärtom, riffet som VAR låten för mig förr lät nu plötsligt väldigt kitchigt och lite... ja, nästan tråkigt. Däremot resten av låten – själva låten helt enkelt – hörde jag nu på ett helt annat sätt. Den sjungs unisont av David Coverdale och Glenn Hughes rakt igenom och även om Coverdale har lite klyschigt vibrato så låter det rätt bra, inte minst om Hughes och hur rösterna gifter sig med varandra. Och ackordföljden låter intressant. Men det där riffet alltså, det är ju förjävla tjatigt...
Jag fick för mig att plocka upp gitarren och testade att försöka spela som om ”Dylan hade kört den på ’Blood on the Tracks’ ”.
Gitarr och munspel, första versen översatte sig själv men sen ville texten bara fortsätta och ta en egen riktning. Så från låt säga andra versen nånstans är det bara ett fritt flöde från mitt undermedvetna som jag inte har gått in i och styrt upp i efterhand. Jag vet inte vad det handlar om, det är bara några drömlika surrealistiska bilder från, till synes oilka tidsepoker.
Och vips så kände jag att den passade in bland låtarna som skulle bli till skivan ”Vid Grinden”.
Och på den vägen är det.
Men jag tror jag glömde munspelet i slutmixen.
Eller valde bort kanske...
Kanske lika bra det...
Eller inte...
ps. Det här med Dylan, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, kanske från att jag läst en intervju med David Coverdale i Poster 1974 där han besvarade frågan om vad han för tillfället lyssnade på för musik med, Dylan. Jag tycket det var väldigt överraskande och lite konstigt som 13-åring.
Jag hade förväntat mig nåt annat häftigt hårdrocksband och inte nån som låg på listorna med ”Knocking on Heavens Door” och lirade akustisk gitarr. Men eftersom det var David Coverdale som sa det och han var en idol så tror jag faktiskt det kan ha bidragit till att jag fick upp ögonen för Dylan. Jag minns att jag strax efter hörde ”Like a Rolling Stone” från liveskivan ”Before the Flood” och sen var det kört... ds.
SPÅKVINNAN
Säg mig kvinna, kan du se mig
där i dina kort
Jag kommer hit, jag fick ett tips
Kan du hjälpa mig fort
Jag kan inte hålla ut här
Så jag kom till dig till slut
Det känns som tiden rinner ut
Dom säger, jag var här förut
För hundra år sen eller mer
Du tog min hand och följde linjen
Och sa, ”Jag kan inte säga nåt mer”
Sedan dess jag gått på nålar
Jag samlade krafterna till slut
Det känns som tiden rinner ut
Jag har gått här fram och åter
Mellan mina göromål
Som i ett dimmigt töcken
Och slickat mina sår
Jag kan inte stanna kvar här
Jag har hört allting förut
Det känns som tiden rinner ut
Jag vacklar till men står upp än
Fick jag ett slag av en lans?
Ser en skugga som försvinner bort
i dimman någonstans
Jag hör en röst bakom min rygg
Jag har bränt allt mitt krut
Det känns dom tiden rinner ut.
Blås i hornet, samla männen
sanna mina ord
Glöm lata och lättsinniga dar
fyll fickorna med jord
Jag vet jag inte passar in här
Ta och räck mig mitt spjut
Det känns som tiden rinner ut
Det som var sant igår kan du glömma nu
Nu är allting upp och ner
Du trodde att du visste allt
Men hur du än bönar och ber
Så har reglerna förändrats
Det är dags för din debut
Det känns som tiden rinner ut
Dom första nu var sist igår
Bland alla glåpord och slag
Madonnan blev en hora
med svällande behag
Jag måste pusta ut en stund
Jag är torr i min trut
Det känns som tiden rinner ut
Tuta i ditt horn,
klättra ner från din balkong
Det är lika bra du släpper vapnen
Så slipper pinan bli lång
Titta själv så får du se
Bakom varje hörn, en snut
Det känns som tiden rinner ut
Droppa vapnen, visa händerna
Lägg dig ner
Vi piskar upp dig och syr in dig
Ingen ser dig något mer
Spelet är förlorat
Du sitter med Svarte Petter till slut
Och känner tiden rinna ut