Kan någon räkna ut sannolikheten för att en 50-årig, trött och sliten kommunalarbetare ska träffa på en ung, vacker och naturbegåvad fransyska som inget hellre vill än att stänga in sig på hans pojkrum och sjunga och musicera tillsammans med honom? Kanske, men själv nöjer jag mig med att veta att oddsen för att pricka en king royal straight flush i poker inte är jättestora men att det lika fullt ändå inträffar.

Men en märklig historia är det. Jag spelade på Tapasrestaurangen La Uva i Söderköping förra året. Ett trevligt ställe där ägaren Fernando går omkring och månar om sina gäster och servitören Pedro plötsligt brister ut i smäktande spanska kärleksballader.

Spelningen gick lite trögt, svårt och ovant läge för mig att fylla ut 3 x 45 minuter för en publik där dom flesta knappast gått dit för att lyssna på mig utan bara sitta och äta, dricka och ha det bra. Är det ett uppträdande eller är jag bakgrundsmusik, liksom... ?

Personalstyrkan var en skön blandning från jordens alla hörn. Bland annat redan nämnda Pedro, den lika vackra som trevliga italienskan Sara och en fransyska i baren med spektakulär sminkning och dito kläder och smycken.

Jag hade kämpat mig fram till sista set och försökte veva igång stämningen lite med Johnny Nash I Can See Clearly Now när jag helt plötsligt hör en röst som svarar mig i refrängen: "bright (bright) bright sunshiny day..." , det är hon, fransyskan! Det låter bra och helt plötsligt börjar folk vakna till vid borden. Vi har aldrig träffat varandra tidigare men nu kör vi helt plötsligt sex låtar till på raken och både låtval och framföranden faller sig hur självklara som helst: Riders on the Storm, People Are Strange, White Rabbit, Somebody to Love, Honky Tonk Women, Because the Night... Folk blev, om inte i extas, så åtminstone en tydlig bit längre på väg än nyss. Resten av giget går som en dans, allt funkar skitbra och kvällen kan avslutas med ett leende på läpparna.

Innan vi skulle åka hem sa jag till dottern, som var med som moraliskt stöd, att jag ville leta reda på fransyskan för att tacka för ett gott samarbete. Jag gick och frågade ute i köket men tyvärr, "nej hon som jobbade i baren förut har gått hem..." Skit också tänkte jag, det är ytterst sällsynt att man synkar så väl och omedelbart med någon att jag åtminstone ville berätta hur häftigt jag tyckte det varit. Men då helt plötsligt ser jag henne, barkillen trodde jag menade nån annan.

Jag får fatt i henne och sa som man gör men inte alltid menar annars: "fan, vad kul och vad bra det funkade, det här borde vi göra om..." och blablabla. Fast på engelska då. Och hon bara: "Absolut det borde vi verkligen, här ta mina Facebook adresser". Jag fumlade ner en lapp i fickan och kramade tack och adjö och tänkte att det här var nog bland det häftigare jag varit med om i musikväg. Det här får jag leva på resten av livet för oddsen för att något liknande ska ske en gång till i livet får nog betraktas som försumbara. Högt räknat.

Men hur det var så blev vi vänner på Facebook och helt plötsligt hade hon varit inne på min MySpace och ville gärna vara en del mitt "elektro-rock projekt"?! Jag blev något frågande inför musiksbeteckningen men visst, jag har gjort låtar i de mest skilda stilar så ok... Efteråt märkte jag att någon lagt upp en låt i mitt kommentatorsfält som drog igång av sig självt och som kanske skulle kunna betäcknas som elektrorock, det måste varit den hon hört! :-) Jaja, skitsamma vi hade ju synkat otroligt bra och hon ville gärna komma in till storstaden och sjunga lite. Vårt första möte efter La Uva var en scen med nästan filmisk kvalitet. Jag kom från biltvätten, skitig och stinkande av olja, bilschampo och vax, hon hade just lyckats spilla ut en kaffemugg över hela golvet på Hamburgerrastaurangen Max.

Väl hemma efter lite halvblygt trevande prat i bilen får hon lite nytt kaffe och en körsbärsmuffin som hon inte äter utan stoppar ner i sin gigantiska väska!? Den var som ett svart hål, där det rymdes anteckningsböcker, datorer, kameror, kläder, smink och Gud vet vad... Och nu då även en muffin. Väl inne i Primary Rock-studion, dvs. mitt pojkrum som jag tagit över efter sonen när han flyttade, är all blygsel som helt bortblåst, vi kastar oss in i den ena låten efter den andra och kanske inte att varenda ton sitter exakt på millimetern men telepatin och samspelet är helt otroligt. Och vilken energi och vilken kreativitet! Hon sjunger inte en rad likadant två gånger. Hon har en naturlig tajming och en kraft i rösten som gör att jag ganska snart börjar kalkylera över vilken granne som ska ringa på först och be oss dämpa oss sådär en 100 dB.

Ganska snart efter får jag ett gig på ett bröllop av en gammal jobbarkompis och kommer genast att tänka på M-A. Frågar honom och han som är gammal, hippie, punkare och allmän anarkist säger: "visst, kom hit bara, ni kan vara med och festa sen också! Och dom älskar Jefferson Airplane, Patti Smith och sånt! Bara ni kör Johnny Cashlåtar också!" Hon skippade ett bröllop (inte sitt eget) i Skåne bara för att vara med på det här istället. Det var bara det att bröllopet vi skulle giga på visade sig vara ytterst städat och välorganiserat. Inga som helst tendenser till lössläppt hippie- eller punkbeteende... Men vi tänkte att vi gör vårt bästa. Jag började med några låtar för att testa ljud och anläggning. M-A körade lite på nån och dansade sen runt med min jobbarkompis som blivit riktigt till sig i trasorna. Då kommer helt plötsligt toastmastern och säger att vi ska ta en paus för det ska bli brudvals. Neil Youngs "The Old Country Watltz" (ett fantastist gott val, kanske kunde det bli ett riktigt party ändå...?) tonar ut i högtalarna och brudparet far runt. M-A och jag går ut för att ta en nypa luft. Efter en stund är vi inne igen, supertaggade för att fortsätta och komma in på M-A:s-paradlåtar som skulle bli en maffig avslutning. Då möter vi toastmastern "ni hinner tyvärr inte köra mer!" Och vi: "eehh.. va..." "Nej, det blir för körigt i programmet ni får erat gage och så säger vi tack och hej!"

Större fågelholk än den jag gapa fram då har nog sällan skådats. Det skulle lätt ha gått att få in en hägerfamilj där. M-A hade ju inte fått köra en enda låt själv. Här hade jag lurat i henne att vi skulle lira för folk som gillade galen och lössläppt musik och dito festande. Jag fick uppbringa all min energi för att hålla en någorlunda god min då jag verkligen inte ville ställa till nåt elände när min gode väns styvson gifte sig. Efteråt kände jag mig helt tom. Nu kunde jag ju glömma något mera lirande med henne. Knappast troligt att hon skulle vilja hänga på en sån loser...

Det blev hon som försökte gjuta mod i mig i stället för tvärtom. "Jamen det var inte så farligt, jag hade inte räknat med att dom skulle gilla mig ändå..." och så där. "Skit i dom, vi kör på ändå." Jo, ett par gånger till kanske, men sen skulle hon flytta till Stockholm med sin kille. "Men vi kan hålla kontakt via nätet och fortsätta jobba och göra eget material!" Jovisst det kan man. Men M-A är väl inte den helt välorganiserade typen om man säger så, så i mitt stilla sinne var det nog i princip över nu. Men vi hann i alla fall träffas ett par gånger till och då ville M-A att vi skulle spela in. Så då plockade vi fram dom fyra låtar som skulle varit La Grande Finale på bröllopet: Cat Powers I Don't Blame You (M-A:s förslag, jag hade aldrig hört vare sig den eller Cat Power innan (troddejag, fast det hade jag visade det sig)), Jefferson Airplanes White Rabbit (given, den hade vi kört på La Uva), Kaahs sång från Djungleboken Trust In Me (mitt förslag, med Siouxsie & the Banshees version i tankarna, M-A kände till flera andra häftiga versioner och blev genast väldigt entusiastisk) och slutligen Kurt Weills och Bertolt Brechts Alabama Song (The Doors var en tydlig beröringspunkt för oss från första stund så jag tror att det kom sig därav då dom gjort en av de mer berömda versionerna).

Två kaotiska sessioner senare hade jag mellan två och kanske tre, max fyra tagningar av varje låt som M-A satt till väldigt hastigt och slarvigt inspelat komp från akustisk gitarr då det inte går att spela in två olika grejer samtidigt i den något primitiva studion (kanske borde fixa det... :-) ). Hon sjöng helt olika varje gång både vad gäller melodislingor, attack och volym. Och mot slutet av White Rabbit satt jag och bad till Gud att han skulle låta det dröja tills hon hade naglat en acceptabel slutton innan grannarna ringde på. För där snackade vi volym! Jisses, det var så rutorna skallrade. Men det var: "That's it"! Hon for iväg till Stockholm för att senare ta sig vidare till Frankrike. Inspirerad av hennes otroliga energifält som det är tämligen omöjligt att vara oberörd inför började jag dels spåna på bakgrunder och dels försöka få ihop hennes flippande till något som skulle funka genom fyra hela låtar.

Jag hade i ett exalterat ögonblick efter en M-A-session träffat på Leif Stenbom från konstnärskollektivet Grammofon över en pilsner på Saliga Munken och berättat om den sanslöst häftiga fransyskan. Han blev intresserad och ville att jag skulle skicka över "nåt". Jag snickrade ihop en version av I Don't Blame You som inte är så mycket trix och fix med utan ganska rakt av, bara sång och gitarr. Han tycket det lät "skitbra" och hans fru Eva gick fullkomligt i taket och ville genast knö in oss på Kulturnatten fast det egentligen redan var fullt. Hon skakade fram en kvart, vilket passade oss utmärkt eftersom vi inte hade så många låtar. Det var ju bara det att M-A befann sig i Stockholm och snart skulle vidare till Frankrike. Men efter moget övervägande bestämde hon sig för att komma ner till Norrköping och stanna längre i landet så vi kunde lira. Hennes kompis Elize kom upp från Frankrike och var till jättestor hjälp vid en repetition då vi tränade frasering och att försöka hitta tillbaka till "basic" om man börjar gå vilse i pannkakan. Kulturnatten blev en succé även om många aldrig ens hittade dit då det var väldigt många gårdar att hålla reda på på Knäppingsborg i Norrköping och inte helt lätt att ta sig emellan dom. Men dom som var där visade väldigt påtagligt sin uppskattning. Det finns ett par videoupptagningar, dels av Alabama Song och en skakig superlo-fi video med en sanslös version av Björks Bachelorette.

Efter det försvann M-A iväg hem till Frankrike. Efter diverse stopp i Köpenhamn och Hamburg är det där hon befinner sig nu. Hon har hela tiden pratat om att vi kan fortsätta vårt samarbete över nätet och att hon ska komma tillbaka men jag har nog tagit det med några rejäla nypor salt och nu börjar nog t.o.m. hon inse att det kanske inte blir så...
Men... det finns skisser till bakgrunder till tre låtar till i valvet: Nämnda Bachelorette, Declear Independece (också Björklåt som vi, precis som Bachelorette körde som extranummer på kulturnatten) och så Radioheads Body Snatchers (en av dom knepigaste låtar jag någonsin förökt ta ut)... så man vet aldrig...

Är det någon som skulle kunna räkna ut sannolikheten för att en 50-årig kommunalarbetande f.d. coverbandsmusiker skulle göra musik med en fransk Nina Hagen så är det nog min son. Han ägnar hela sin tillvaro till kalkyler av olika slag: pokerhänder, ekonomiska skeenden och olika affärsidéer. När jag berättade den här historien för honom och pratade om den i termer av "vilken märklig slump" så rättade han mig genast. "Inget sker av en slump! Allt du gjort och sagt i ditt liv har bidragit till att det här ögonblicket uppstod!" Hmm... han är inte så dum, den pojken! :-)
Han har nog en poäng där. Han har ofta det.

Vissa saker sparar man nära sitt hjärta och den här historien är definitivt en sådan och jag delar den, åtminstone delvis, med en handfull människor till, i och omkring Norrköping, som fick möjlighet att träffa och en gnutta lära känna denna väldigt unika människa under några omtumlande veckor förra sensommaren/hösten.
Jag säger som Kris Kristofferson:
"Thank you!"